jossibell

Stolt "storasyster" och världens lyckligste föräldrar

Wilmer föddes 4 juni kl 01,51. 3450gr 50 cm lång. Han är helt perfekt, så söt och snäll.
Allt har gått bra hittills, vi kom precis hem.

Förlossningen
Värkar började 6 på morgonen, Slemproppen gick som jag trodde var vattnet, åkte in på kontroll. Åkte hem igen och andades igenom värkarna som kom mellan 3-6 min och blev lite ondare hela tiden. Tittade på tv, tog en promenad till hästarna och laddade med en tunnbrödsrulle. Varktimer.se var kanon!
Johan var orolig och ville vi skulle åka in så vi var inne på BB ca 18tiden.
Vid den tiden började jag tappa lite kontrollen så det var skönt att vara på plats och få lite coachning.
Det första jag hittade på rummet var en gungstol, den räddade livet på mig.. satt och gungade och typ sov mellan värkarna.
Insåg att jag har två val, slappna av, andas, bli tung eller dö... Otroligt hur kroppen fungerar, jag var så sjuuuuuukt trött, ville bara sova, antagligen kroppens sätt att slappna av.
Jag antar att det är det som kallas "dykmetoden". Man följer med värken och accepterar den istället för att streta emot. Andades lugnt men ganska djupt med näsan, och fokuserade på "tredje ögat" enligt yogatänket.
Var öppen 3-4 cm vid inskrivning.
Provade att ducsha, det var gryyymt skönt, fick även några akupunkturnålar vilket gjorde mig ännu tröttare.
Jag satt i gungstolen eller i duschen på boll men dom ville att jag skulle upp och röra mer på mig med den där förbannade gåstolen men då fick jag nästan panik, ville bara sitta som en gammal tant och gunga ha ha.. Tänkte att skit samma om det tar längre tid, låt mig bara vara..
Kommunikationen med Johan var väldigt kortfattad, gung, knä, vatten. Ville att han skulle trycka på mina knän i värkarna.. (han har grym träningsvärk i händerna och armarna nu ha ha..) och försiktigt gunga stolen mellan värkarna, man är inte så trevlig kan ju konstateras. En gång ville han gå och kissa, "NEJ" det fick han inte, ville inte vara själv i värken, 20 sek senare "OKEJ.."
En gång fick jag lite panik, vid 23tiden, vid gåstolen, snacka om att allt är mentalt... "Nu orkar jag inte mer, jag går hem, jag skiter i det här.." Men då undersökte jag och konstaterades 8 cm öppen, då blev jag glad och fattade att värkarna faktiskt gjorde nytta.. Sen var det bara gungstol som gällde, vattnet började sippra, och sista cm ville dom jag skulle ligga på sidan och då gick det undan...
Kände att det började trycka på, började bröla, helt stört vilka ljud som kom... Men det var den där sköna efterlängtade krystkänslan.
Kom upp på hästskopallen och tyvärr tog det lång tid mellan krystvärkarna så det drog ut på tiden... Blev hur pigg som helst, satt och babblade om allt möjligt, Johan som var helt underbar höll i mig bakifrån och jag hörde hur han satt och snyftade.. det blev lite för mycket känslor för honom.. Då var det jag som satt och tröstade honom mellan värkarna och sa att "alltså du behöver inte vara orolig, det är lugnt, det gör inte ont längre det är typ skönt att krysta"...
Fy faan vad jag tog i, skrek ibland, brölade..
Kändes hopplöst när det tog sån tid så jag har ett starkt minne av att jag skriker " DET GÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅR IIIIIIIIIINTEEEEEEEEEEEEEE, JAG VIIIIIIIIIIILL INTEEEEEEEEEEEEEEE"...
Det blev handukstricket och efter totalt 40 min krystande kom världens sötaste, finaste lilla bebis ut. Känslan var ÄNTLIGEN och smärtan var borta.. Några stygn blev det och ett konstaterande att det blir bara ett barn;-)