jossibell

Jag har lite funderingar.

I min familj behöver man inte umgås med varandra för vi bloggar istället. Man vet det mesta om varandra utan att behöva prata. Telefonsamtal är ju onödigt för alla vet ju redan att Wilmer har lärt sig stå, att han fått en ny fin stol, hoppgunga, leksaker, eller att han vart hos BVC-tanten och gått upp ett kilo på en månad. Man följer det lilla livet varje vecka för hans mamma skriver flitigt och stolt på sin blogg och man tror att man känner honom och känner sig delaktig för man vet ju det mesta, tror man.

Man behöver inte komma över på en spontanfika och faktiskt känna  att det lilla pyret växer så att det knakar, att han dregglar som en bulldogg och skrattar och charmar dom flesta som gullar med honom. Man kanske känner sig i vägen, att man tränger sig på, lägger sig i, eller det värsta av allt man kanske är för självupptagen med sitt eller faktiskt inte bryr sig.

Jag behöver inte ringa och fråga hur det gick på mästerskapet som lillbrorsan ställde upp i för jag har läst på bloggen att han faktiskt vann och egentligen är jag så stolt så jag dör och jag vill bara krama om honom men i min familj är man lite reserverad, man kanske skickar ett sms hellre än ringer och faktiskt frågar hur det faktiskt kändes egentligen så där på riktigt.

Bloggen är bra, man kan spana på varandra och känna att man faktiskt hänger med. Om man orkar ta sig igenom den där jobbiga säkerhetstexten som tar flera sekunder så kanske man skriver en kommentar på ett blogginlägg bara för att visa att, hallå jag bryr mig faktiskt, jag finns och jag vill vara delaktig men jag.. jag vet inte.. kanske inte vågar. Kan ju vara störande för dom andra om jag tränger mig på sådär spontant bara. Ringer en annan dag istället, eller han/hon fyller ju år om en månad, tar det då istället.

En nybliven mamma kanske behöver lite stöttning av sin familj även fast hon verkar vara starkast i hela världen (överlevnadsinstinkt), hon kanske bara är rädd för att fråga om hjälp, har ju alltid vart så duktig och stark och klarat allting själv (överlevnadsinstinkt), vill inte vara jobbig eller ivägen, visa känslor ingick inte i uppfostran och hon lovar och svär tyst för sig själv att mitt barn ska minnsann lära sig visa känslor. Han ska få höra att han är älskad varenda eviga dag i sitt liv, han ska aldrig behöva tvivla trotts sina fel och brister. Jag vet ALLA mammor känner likadant men allt hade varit sååå mycket lättare om vi bara kunde vara lite öppna och våga visa lite känslor.

Vem stöttade och vägledde mig för ett och ett halvt år sen när livet var riktigt sådär överdjävligt. Jo, min storasyster. Hon känner mig, hon bryr sig, hon vet saker som ingen annan vet. Jag skulle inte kunna leva utan henne.
Min fasad kanske visade annat men hallå.. är ni så lättlurade eller bryr ni er inte?
Ja, jag gråter faktiskt, jag kan gråta även fast det sitter förbannat långt in, jag är ledsen för jag känner mig ensam fast jag har en baotastor familj bara ett stenkast hemmifrån.
Är jag en martyr nu? kanske.. men det här är ju mina känslor och det har legat och tryckt ganska länge.

Jag menar inte ett telefonsamtal då och då med fina ord som nästan känns betydelselösa. Ni får stövla in i mitt liv, ruska om mig, dra med mig på nåt roligt, ta tag i mig och vägled mig när det gäller ekonomi, livet, jobb vad som helst. Alla vet ju att livet inte är så lätt men vem ska lära mig om inte dom som är äldre. Var inte så förbannat rädda för att lägga er i.

Egentligen är jag världens lyckligaste, jag har det bra och jag är tacksam för väldigt mycket men.. det fattas nån pusselbit och jag tror nog att ni egentligen vet det.
Kanske är det jag som är konstig, tråkig eller knäpp (ska jag klandra mig själv..?), men snälla säg det då. Jag kan också ändra på mig, helt obildbar är jag inte och jag tål nog lite kritik.

Nä, jag tror faktiskt inte att någon i min familj inte bryr sig. Alla rår om varandra fast på sitt eget konstiga lilla sätt. Vi är egentligen inga stenhårda känslokalla människor, man vill nog mer än man vågar visa.
Jag vill mer, jag vill hjälpa till, jag vill bry mig om, jag kanske bara måste lära mig... men om ingen frågar om hjälp är det ju svårt att visa att jag faktisk kan och vill.

Jag tror nog att det är slutbloggat för min del. Den som vill vara delaktig och engagerad, så där på riktigt, får faktiskt lov att släpa sig hit, om ni har tur kanske jag har en bulle i frysen att bjuda på. Ta en promenad med oss, plocka svamp, (vargarna har faktiskt inte synts till i våran skog) eller bara finns där för oss. Man behöver inte ha en anledning att komma över (världens bästa anledning ligger föresten i mitt knä och snuttar nu). Eller bjud över oss.
Snälla missa inte Wilmers uppväxt, ta er lite tid att engagera er, lär känna honom sådär på riktigt, det kommer en dag när vi behöver barnvakt (även fast det är svårt att fråga om hjälp) och Wilmer föredrar nog att vara hos folk han känner och litar på sådär på riktigt.

Jag dömer ingen, försöker bara uppmana till lite förändring. Jag ska också försöka bättra mig, här och nu. Bara så ni vet.

Love you all!

Sara har varit borta ett tag. Trodde det hänt henne nåt och att hon inte skulle komma tillbaka mer. Men så i morse hörde vi "pippipipipipip" från hallonbuskarna. Hon måste hittat ett riktigt bra gömställe den här gången så nu har hon äntligen blivit mamma.

Den e så fin och så bra min nya bil så nu längtar jag tills det är dax att jobba igen.
Måndagar och torsdagar har jag bokat in kunder till att börja med. Svärmorsan följer med som barnvakt och vi har så trevligt i nya bilen. Chillie har fått en alldeles egen hedrande plats där bak och Wilmer sitter i mitten. Idag lyssnade vi på barnkammarboken och satt och sjöng.







Jag håller på att inreda den för fullt och det är inte helt lätt med en Bebis som inte vill sova mer än 30 min åt gången (han börjar få tänder och har vart väldigt gnällig den här veckan) men det går sakta men säkert framåt. Snart har var sak sin egen plats och det kommer bli superenkelt att jobba och att hålla ording och reda.
Chillie fick åka där bak första gången idag och det gick riktigt bra. Hon la sig ner på motorvägen. När hon sitter där fram blir hon bara stressad av allt som flyger förbi och allt hon måste ha koll på så jag tror att det här är perfekt. Hon har ett fönster in till kupen så hon ser och hör oss hela tiden.
Jag ska instalera en damsugare så jag inte slarvar med städningen och en micro så kan jag spara in lite pengar på luncherna. Bara säng som fattas så kan jag flytta ut.. he.. he..

Det kan inte vara sant att sommarn snart är över. Som jag såg fram emot just den här sommarn och som jag hatade förra vintern. Nu är det snart dax igen:-( Förr brydde jag mig inte så mycket, tyckte om alla årstider men nu... orkar inte frysa mer, orkar inte klä på mig en massa kläder, orkar inte, orkar inte.... A ja hösten är faktiskt mysig på sitt sett och sen får vi bara hoppas på en mildare vinter även om jag tror den här blir värre :-O

Okej, slutklagat. Jag sitter och dricker en kopp kaffe, vi har precis gjort våra morgonrutiner och nu har Wilmer somnat i vagnen. A ni hörde rätt, vi börjar faktiskt få lite rutiner.
Wilmer vaknar oftast vid åttatiden. Pigg och glad, sprattlar och jollrar och vill gärna komma upp och hoppa på min mage. Idag läste vi en bok, Den Vita Barnkammarboken, mycket intressant läsning.
Sen klädde vi på oss, Wilmer fick sitta i sin älskade BabyBjörn, framåtvänd, vi ger Chillie frukost, öppnar ytterdörren och säger godmorgon till Ior som nästan alltid sover ute på sommarn. Ior springer in och krockar med Chillie som är på väg ut men tvärvänder för att vakta sin mat så inte Ior äter upp den. Hon har fortfarande inte fattat att Ior inte bryr sig om hennes mat. Det blir alltid nån slags tumult i hallen, hund snubblar över katt, katt ramlar och hund flyger upp i luften i nån slags tvärvändning, skorna på golvet flyger runt och blir utspridda i hela hallen.

Retstickan Ior spanar in Chillies mat..

Vi går och öppnar till hönorna som alltid har bråttom ut, dom står i kö i luckan och om nån tar lite tid på sig blir det ett jäkla kackel i hönshuset. Berit (den efterblivna hönan) springer vilse i sin egen skog och för ett jäkla liv. Jag, Wilmer, Chillie, Agda, Rut, Isa, och Doris tittar frågande mot skogen och undrar vad hönshjärnan håller på med. Wilmer studerar alltsammans mycket noga, ser och lär.
Vi tar en lite prommis med Chillie, hon kan inte bajsa om inte nån följer med så vi gör henne sällskap en bit på vägen. Solen skiner och vi försöker njuta av dom sista värmande sommarsolstrålarna.
Vi går in och kokar ägg och fixar frukost till mamman och Wilmer börjar bli trött. Jag lägger honom i vagnen och han somnar.. skönt, känns som att han kommer sova ett par timmar nu. Bara att passa på att göra allt som ska göras. Även fast jag helst av allt bara borde sova. Inte sovit en hel natt sen november och sista veckorna har vart helt värdelösa med en liten bebis som sprattlar och snuttar värre än nånsin. Tro kanske att det börjar komma tänder.. hm...

Här kommer några av dom senaste bilderna:


Gullunge


Wilmer ääääälskar att åka ATV


Kantareller i stora lass. Hönorna är mycket nyfikna...

Wilmer och jag var lite uttråkade så vi tog en tripp ut till Yxlan och hälsade på Mormor och morfar.







Min söta kusin Alex


Vackraste Annie

Wilmer fick åka motorbåt för första gången vilket han gillade. Somnade direkt;-)

Bebisen har blivit så stor så han kan sitta själv i en alldeles egen stol. Han var med på IKEA idag för första gången i sitt liv. Satt i Babybjörn och tittade på alla saker och människor. Vi fick med oss lite mjuka leksaker oxå.

Nu håller jag på att sy en lekhörna till honom som ska vara i vardagsrummet. Men jag kan säga att det var lättare att sy när han låg i magen... Får inte mycket gjort nu inte..

Oj oj vad tiden rusar iväg. Blogga ligger just nu sist på priolistan. Men en snabbis hinner jag med nu när bebbe har slocknat på soffan.

Till att börja med kan jag bara berätta att Wilmer är bästa babyn man kan få. Glad och nyfiken, trött på nätterna och pigg på dagarna. Skrattar och charmar oss varje dag.
Idag har vi varit inne i stan igen och träffat polarna. Oj vad kul att se hur alla utvecklas. Vi var på BabyRevolution på kungsholmen, ett babyanpassat cafe med tillhörande butik, farligt farligt. Men barnbidraget är ju faktiskt Wilmers pengar och till för att spenderas så en härlig Molobody med stjärnor på inhandlades:-)

Mina hästar mår toppen, dock lite understimulerade även fast vi börjar komma igång lite smått igen. Jag har ridit några gånger (oj vad otränade vi är jag och Smirre) oxå har vi joggat lite.. men den gamle mannen har typ 750tusen gånger bättre kondis en den tjocka matten... hm...
Jag har tyvärr sagt upp mitt härliga stall nu när det inte riktigt blivit som jag tänkt mig... (ja alltså jag hade inte för ett år sen planerat att ha en baby nu om man säger så...) men världens bästa misstag tar all min tid och pengarna flödar ju inte in direkt, så nu åker snart hästarna ut på lösdrift.

Min lägenhet ska säljas (är tanken, även om mäklarn är vääääldigt pessimistisk och tror det är omöjligt i dessa tider..) men OM det går och OM jag får några kronor över ska jag köpa en bil för pengarna. Vore skönt att slippa billån.

Husplaner har vi, men det är svårt att hitta nåt som passar oss. Kanske blir till att bygga nåt.. vi får se. Laddar för en vinter till i Ledinge.

Jag har föresten börjat jobba lite smått oxå. Såå himla roligt. Wilmer jag och Chillie åker runt på hovslagarturne och fikar och sätter kunderna i arbete, i form av barnvagnsrullning, perfekt!

Måste bli bättre på att ta kort. Nu ligger kameran på laddning så nu finns inga ursäkter längre.

Kan bara avsluta med att säga att alla som har möjlighet att skaffa barn ska fasen göra det. Det går inte att förstå fören man är där själv. Dom känslor som överröser en och den otroliga kärleken till detta underverk. Det är inte så jobbigt som alla tror. Och när det väl är jobbigt så går det jobbiga över bara man ser den lille plutten garva... då är lixom det jobbiga helt bortglömt. Det blir oftast inte värre än vad man gör det till, med rätt inställning så löser sig allt. Så det så! Amen

En lite försmak av dop menyn:


Hönorna verkar ha gått i strejk.. Bara ett ägg per dag typ... hm... Dom som har det så bra. Kanske börjar dom bli bortskämda? Jag ska nog strejka tillbaka lite och stänga in dom i gårn ett par dar.. he he..

Igår morse vaknade vi till gråmulet regnväder. Vad gör man en grå sommardag? Jo, man fiskar så klart. Så vi ringde och bokade stuga för en natt i Älvkarleby i Gävle. En stuga fanns kvar, perfekt. Packade det nödvändigaste, hund, barn och femton blöjor. Ca 1,5 timmes bilfärd, pizza på vägen sen var vi framme. Stugan låg precis vid älven. Johan gjorde iordning fiskespöt sen gick vi iväg längs med älven i hopp om att hitta det perfekta laxstället. Vi träffade nån på vägen som sa att det var riktigt dåligt med fisk, 6 st hade dragits upp den dan och 40 st är mer normalt så förväntningarna var låga. Några timmar senare och mycket riktigt, inge napp. Men en härlig eftermiddag och rolig upplevelse.
Sen var det grillkväll med trubadur på campingen och det var riktigt trevligt.
Wilmers första semester (utanför magen) blev alltså en liten tripp till Gävle.. hm..