jossibell

Jag har lite funderingar.

I min familj behöver man inte umgås med varandra för vi bloggar istället. Man vet det mesta om varandra utan att behöva prata. Telefonsamtal är ju onödigt för alla vet ju redan att Wilmer har lärt sig stå, att han fått en ny fin stol, hoppgunga, leksaker, eller att han vart hos BVC-tanten och gått upp ett kilo på en månad. Man följer det lilla livet varje vecka för hans mamma skriver flitigt och stolt på sin blogg och man tror att man känner honom och känner sig delaktig för man vet ju det mesta, tror man.

Man behöver inte komma över på en spontanfika och faktiskt känna  att det lilla pyret växer så att det knakar, att han dregglar som en bulldogg och skrattar och charmar dom flesta som gullar med honom. Man kanske känner sig i vägen, att man tränger sig på, lägger sig i, eller det värsta av allt man kanske är för självupptagen med sitt eller faktiskt inte bryr sig.

Jag behöver inte ringa och fråga hur det gick på mästerskapet som lillbrorsan ställde upp i för jag har läst på bloggen att han faktiskt vann och egentligen är jag så stolt så jag dör och jag vill bara krama om honom men i min familj är man lite reserverad, man kanske skickar ett sms hellre än ringer och faktiskt frågar hur det faktiskt kändes egentligen så där på riktigt.

Bloggen är bra, man kan spana på varandra och känna att man faktiskt hänger med. Om man orkar ta sig igenom den där jobbiga säkerhetstexten som tar flera sekunder så kanske man skriver en kommentar på ett blogginlägg bara för att visa att, hallå jag bryr mig faktiskt, jag finns och jag vill vara delaktig men jag.. jag vet inte.. kanske inte vågar. Kan ju vara störande för dom andra om jag tränger mig på sådär spontant bara. Ringer en annan dag istället, eller han/hon fyller ju år om en månad, tar det då istället.

En nybliven mamma kanske behöver lite stöttning av sin familj även fast hon verkar vara starkast i hela världen (överlevnadsinstinkt), hon kanske bara är rädd för att fråga om hjälp, har ju alltid vart så duktig och stark och klarat allting själv (överlevnadsinstinkt), vill inte vara jobbig eller ivägen, visa känslor ingick inte i uppfostran och hon lovar och svär tyst för sig själv att mitt barn ska minnsann lära sig visa känslor. Han ska få höra att han är älskad varenda eviga dag i sitt liv, han ska aldrig behöva tvivla trotts sina fel och brister. Jag vet ALLA mammor känner likadant men allt hade varit sååå mycket lättare om vi bara kunde vara lite öppna och våga visa lite känslor.

Vem stöttade och vägledde mig för ett och ett halvt år sen när livet var riktigt sådär överdjävligt. Jo, min storasyster. Hon känner mig, hon bryr sig, hon vet saker som ingen annan vet. Jag skulle inte kunna leva utan henne.
Min fasad kanske visade annat men hallå.. är ni så lättlurade eller bryr ni er inte?
Ja, jag gråter faktiskt, jag kan gråta även fast det sitter förbannat långt in, jag är ledsen för jag känner mig ensam fast jag har en baotastor familj bara ett stenkast hemmifrån.
Är jag en martyr nu? kanske.. men det här är ju mina känslor och det har legat och tryckt ganska länge.

Jag menar inte ett telefonsamtal då och då med fina ord som nästan känns betydelselösa. Ni får stövla in i mitt liv, ruska om mig, dra med mig på nåt roligt, ta tag i mig och vägled mig när det gäller ekonomi, livet, jobb vad som helst. Alla vet ju att livet inte är så lätt men vem ska lära mig om inte dom som är äldre. Var inte så förbannat rädda för att lägga er i.

Egentligen är jag världens lyckligaste, jag har det bra och jag är tacksam för väldigt mycket men.. det fattas nån pusselbit och jag tror nog att ni egentligen vet det.
Kanske är det jag som är konstig, tråkig eller knäpp (ska jag klandra mig själv..?), men snälla säg det då. Jag kan också ändra på mig, helt obildbar är jag inte och jag tål nog lite kritik.

Nä, jag tror faktiskt inte att någon i min familj inte bryr sig. Alla rår om varandra fast på sitt eget konstiga lilla sätt. Vi är egentligen inga stenhårda känslokalla människor, man vill nog mer än man vågar visa.
Jag vill mer, jag vill hjälpa till, jag vill bry mig om, jag kanske bara måste lära mig... men om ingen frågar om hjälp är det ju svårt att visa att jag faktisk kan och vill.

Jag tror nog att det är slutbloggat för min del. Den som vill vara delaktig och engagerad, så där på riktigt, får faktiskt lov att släpa sig hit, om ni har tur kanske jag har en bulle i frysen att bjuda på. Ta en promenad med oss, plocka svamp, (vargarna har faktiskt inte synts till i våran skog) eller bara finns där för oss. Man behöver inte ha en anledning att komma över (världens bästa anledning ligger föresten i mitt knä och snuttar nu). Eller bjud över oss.
Snälla missa inte Wilmers uppväxt, ta er lite tid att engagera er, lär känna honom sådär på riktigt, det kommer en dag när vi behöver barnvakt (även fast det är svårt att fråga om hjälp) och Wilmer föredrar nog att vara hos folk han känner och litar på sådär på riktigt.

Jag dömer ingen, försöker bara uppmana till lite förändring. Jag ska också försöka bättra mig, här och nu. Bara så ni vet.

Love you all!