jossibell

Börjar kännas som ett skämt. Snart är det väl vecka 328... 22 maj var det dax men jag har inte sagt vilket år..

Fast jag har vart helt inställd på att jag kommer gå över tiden så är det fruktansvärt psykiskt påfrestande. Det värsta är nog att inte veta när, hur, var! Humöret svänger som en jäkla jojo.
Alla tecken på att det startar gör mig tokig. Har vaknat några nätter med förvärkar och tänker att äntligen är det dax... men icke... Somnar om och sen är allt som bortblåst.
Jag har kört alla knep och trix som finns. Missbrukar hallonbladste i mängder, fått akupunktur, trycker på akupressurpunkter, fått fotmassage, färdknäpp (jättekul i vecka 40+.. NOT) långa promenader, sprungit (ja bokstavligen talat) i trappor, golfat, yogat, masserat tuttarna, försökt göra helt andra saker för att glömma, grävt upp träd, burit, kånkat, släpat, städat, slappnat av...
Nu ger jag upp. Jag är inte gravid längre, nu ska jag börja leva som vanlig igen, rida, träna, jobba. Nån som behöver skor på sin häst?

Johan är iallafall en ängel. Igår var jag riktigt deppig på morgonen så han tog med mig till Norrtälje och bjöd på en jättegod morsdaglunch på utsiktsplatsen högt uppe på ett berg. (Fast jag inte är en mor). Det räddade i allafall den dagen!